Jobbigt men viktigt ämne
Kategori: Allmänt
Det finns så himla mycket vi inte pratar om när det gäller psykisk ohälsa, hela ämnet är ju tabu som jag tror dem flesta känner till. Men sen finns det lite saker jag tycker är ännu mer tabu och vi inte vill prata om det, för det är inget man "pratar om". Och ni som läser, jag skriver det mesta om mina egna erfarenheter och hur jag tycker och tänker sen känner alla olika. Jag blir jätteglad om ni delar med er, kommentera jättegärna. Jag vill veta hur ni tänker :) Och om Du också lider av psykisk ohälsa, tveka inte att kommentera och vill du inte skriva ditt namn så är det ju inga problem att vara anonym. Jag blir så varm när Ni delar med Er, det kan göra så mycket för mig så ni anar inte.
Men, tillbaka till ämnet.. En sak som jag verkligen tycker är en fruktansvärt jobbig sak att prata om och jag tror många där ute känner så också, det är självmordstankar. Bara att skriva det ordet gör att det knyter sig i magen på mig. Det är verkligen en extrremt svår sak att prata om och känns på något sätt onaturlig, det är ett sånt ämne som är så långt ifrån mig som person så att prata om en sådan främmande känsla är jätte jobbigt. MEN samtidigt som jag vet att det är vanligt och uppfatta inte det på fel sätt nu.. Jag menar så att under livets gång stöter vi på med och motgångar och när vi ska vinna över dem här motgångarna så kan man ibland tänka att "vad skönt det vore att bara slippa allt" eller "alla skulle ha det bättre utan mig". Och det här är ganska vanligt bland oss, vanligare än vi tror. Men sen kommer det ju till när dom här tankarna är en del av sjukdomen man har, vad man nu har, depression, ångest, biopolär osv.. Ni förstår? Och man kan ha dem här tankarna, vissa tänker det och sen finns det tyvärr dem som tar det längre och börjar planera hur och dem som gör verklighet av det. Det är fruktansvärt men tyvärr vanligt.
Första gången jag träffade en läkare för min psykiska sjukdom var början av förra året. Det var första gången jag fick frågan om jag hade dem tankarna eller rentav planerna och ända sen dess sen ett år tillbaka har jag träffat flera olika läkare, kuratorer, skötare osv och ALLA har frågat samma fråga. Varje gång har jag fått den frågan och jag tycker det är lika jobbigt varje gång jag får den.
Nu idag är jag inte redo att skriva ut hur mina egna tankar har rört sig och rör sig gällande det här, det är en person som vet det och det är min bästa vän<3
Men det jag vill få fram är att man ska ALLTID ta det på allvar. Och berätta för någon, håll det inte för dig själv, berätta för nångon! Mamma, pappa, syskon, läkare, kurator, lärare, kompis.. Vem som helst men berätta, för ingen människa ska behöva gå och bära på det mörker själv. Ingen. Ingen är värd det.
Stor kram till alla och ta hand om er!<3
