Antidepressiva
Kategori: Allmänt
Det här är något det råder mycket delade meningar om. Alla tycker och tänker olika när det gäller antidepressiva mediciner. Vissa vill absolut inte äta dem och vissa vill absolut äta dem när man lider av psykisk ohälsa. Vissa äter dem en kortare tid och vissa äter dem livet ut.
Jag själv visste inte så mycket om antidepressiva innan jag drabbades av den här sjukdomen, eller rättare sagt visste jag inget alls. Vad det fanns för olika sorter, alla olika namn, hur man äter dom, vad dem gör, hur dom hjälper osv osv. Första gången jag blev satt på antidepressiv medicin berättade läkaren att dem första två veckorna är det väldigt vanligt att man mår sämre. Att man blir trött, får mer ångest, mer destruktiva tankar, att dem blir starkare.
Och, jo tack.
Kortfattat, så har jag aldrig mått så dåligt någonsin. Jag var så extremt trött, kände mig levande död och sov mig igenom mesta delen av dagen. Fick mer ångest, mer panikångest. Jag kunde inte se nån ljusning, trodde aldrig det skulle kännas lättare. Jag fick hemska mardrömmar varje natt så sömnen blev störd, därför fick jag byta medicin. Och då fick jag genomgå dem där hemska veckorna igen pga jag började med en ny sort. Så det var bara att gilla läget. Mardrömarna började sakta men säkert bli färre och det var det som var meningen. Den här medicinen äter jag nu i dagsläget fast med en mycket högre dos än vad jag började med. När det gäller dem här medicinerna får man verkligen prova sig fram eftersom man inte vet hur man reagerar på dem. Alla är ju olika.
Så hur ser det ut idag då?
Jo, jag äter fyra olika mediciner varje dag varav en antidepressiv på dagen och en på kvällen mot sömnen. Jag personligen känner mig glad (om man kan säga så) att jag började med medicin. Det var också på samråd med läkare, då jag var väldigt vilse i mig själv och inte alls var på banan med någonting så behövde jag börja med medicin för att jag skulle bli mer stabil så jag kunde börja arbeta med mig själv. Då var jag alldeles för svag, ostabil och uppgiven. Så jag blev mer jämn i mitt mående sakta men säkert men det tar tid. Herregud vilken tid det tar. Att återhämta sig och jobba sig tillbaka efter depression, ångest och sjuklig stress. Det är ingen lätt match, det kan jag lova.
Det finns tre saker som jag tycker är lite jobbiga med att äta det här.
1. Att jag går upp i vikt, har väldigt snabbt gått upp i vikt.
2. På nätterna vaknar jag och är totalt genomblöt för jag svettas så men samtidigt så fryser jag så jag skakar.
3. Att jag känner mig lite "avstängd". Jag som alltid haft väldigt lätt för att gråta och visa känslor har nu jättesvårt att gråta istället. Och känna glädje osv. En del av det här är också pga depressionen i sig men medicinen påverkar detta också. Det kan göra att man känner sig lite "avtrubbad".
Läkare rekommenderar att man ska äta medicinen upp mot ett år för att undvika att man faller ner i en depression igen. Så vi får se hur länge jag kommer äta den, sen att succesivt sluta med den.. Det skrämmer mig om jag ska vara ärlig.. Hur kommer jag må då? Kommer jag må sämre igen? Kommer jag få utsättningsbesvär?
Det är mycket oro. Men jag tar en dag i taget. Nu kan jag i alla fall se ett ljus, det har jag inte kunnat alls förut så bara det är ett jättestort steg för mig. Sen får man arbeta sig mot det ljuset.
Medicinerna är en hjälp på traven, det största jobbet ligger med att arbeta med sig själv.
E N D A G I T A G E T
