annamlarsson.blogg.se

Jag har en tendens att tänka FÖR mycket, jag övertänker allting och har väldigt svårt att släppa saker. Om vi säger att jag vet att på tisdag har jag två saker jag ska göra, om jag tex ska till kuratorn på förmiddagen och sen åka till hästarna, tar det som exempel. Då kan jag inte ta det när den dagen kommer utan jag går och tänker, tänker, tänker och tänker..

 

Hur ska jag hinna?

Tänk om jag mår dåligt?

Tänk om jag får en panikångestattack?

Ska jag åka direkt till hästarna efter kuratorn?

Ska jag äta innan kuratorn?

Ska jag åka hem innan jag ska till hästarna eller ska jag åka direkt?

Ska jag ta med Molly?

 

Alltså, det kan låta sjukt för många och det kanske låter som världens lättaste grej. Varför ska jag tänka så mycket för liksom? Det finns väl inget att stressa upp sig för? Är väl inget som helst problem, TVÅ saker ska jag göra men jag blir ihjäl stressad?

 

Och jag hatar det här. Jag stressar upp mig för dem enkla sakerna, för mig är dem dock inte enkla, för mig är dem svåra. Jag har fått reaktionen nån gång att personen skrattar när jag berättar att jag kan börja må jättedåligt och stressa upp mig om jag har TVÅ saker planerade på EN VECKA. Ibland känner jag mig i mer balans och då kan jag hålla mig lugn men det är ofta jag mår dåligt över det här.

 

Hade ett samtal med min förra kurator som sa att jag ska försöka att bara planera en sak tex på en dag för om jag har en sak då efter jag ska göra då blir jag stressad redan innan jag ska göra första saken och då är hela dagen redan förstörd ändå. Ja, ni hör ju. Kaos är rätta ordet för det som rör sig i mitt huvud.

 

Eftersom jag stressat så under lång tid är det inbyggt på nåt sätt i min kropp, om jag är och handlar tex och har ingenting jag ska på efter och absolut ingenting att stressa för. Jag skulle kunna gå hur lugnt som helst i affären och ta det i min takt men istället halvspringer jag genom affären med andan uppe i halsen.

Det är galet, helt galet.

 

När det gått så långt att man är sjuk pga stress, då är det en låååång väg tillbaka.

Den saken är klar.

 

Kommer aldrig glömma när jag var hos en kiropraktor för min rygg och hon kände hur spänd jag var i hela kroppen och hon sa åt mig att "slutar du inte stressa nu, då är det en lång väg tillbaka". Gick ut därifrån och tänkte att det är väl inget problem, det är bara jag slutar att stressa.

 

Så fel jag hade.

 

Jag tror det gäller att lära sig att acceptera vissa saker, som jag har svårt att planera flera saker och istället för att då göra det och bli stressad så får jag acceptera att det är såhär jag är som person och göra det bästa av det, kan jag bara planera en sak på en dag. Ja, då får det vara så. Det är mycket bättre att ha så än att gå runt och alltid vara stressad och aldrig må bra.